Publicerades i Göteborgs Posten
Därför röstar jag på Hillary Rodham Clinton
Vad skönt det vore att för en gångs skull slippa ha en man som världens mäktigaste människa! Inte för att kvinnor per definition är bättre lämpade som ledare än män, utan för att det vore skönt om vår värld äntligen skulle kunna berätta för oss något annat än att män är bättre lämpade som ledare än kvinnor. Under modern tid har 50 procent av jordens befolkning systematiskt uteslutits från att vara världens mäktigaste människa. Det sätts likhetstecken mellan att vara världens mäktigaste man och att vara världens mäktigaste människa.
Allt detta bryts om Hillary Rodham Clinton blir vald till USA:s nästa president i valet 2008. Det är en viktig delseger för feminismen och det är en viktig symbol för unga tjejer världen över, som kan se att männen inte har monopol på positionen som världens mäktigaste person. Unga tjejer världen över kan stärkas i sina drömmar om att bli ledare och få lika möjligheter till makt och inflytande som män. Det är precis som Hillary Rodham Clinton själv säger “We’re ready to break the highest and hardest of glass ceilings”.
Men det är inte för att Hillary Rodham Clinton är kvinna som jag kommer att rösta på henne i det demokratiska primärvalet (äger rum för amerikaner som bor utomlands den 5:e och 9:e februari. I Sverige på Tullys Coffee på Götgatan i Stockholm) och, om hon blir demokraternas kandidat, i presidentvalet den 4:e november. Jag menar, jag hade knappast röstat på Condoleeza Rice om hon hade ställt upp.
Nej, Hillary får min röst eftersom jag har ett starkt förtroende för henne efter att ha följt henne i alla dessa år som hon synts i den amerikanska rikspolitiken. Hon talar om klimatförändringarna, kvinnors rättigheter och om att reformera sjukförsäkringssystemet så att den ska täcka alla medborgare. Om man följer mediebevakningen kan man lätt tro att Barack Obama är mer progressiv och radikal än Hillary. Men det handlar bara om retoriken. Hemsidan progressivepunch.com har gjort en granskning om hur de amerikanska senatorerna har röstat. Resultatet visar att Hillary Rodham Clinton röstat i enlighet med en progressiv linje i 91 procent av senatomröstningarna. Siffrorna för Barack Obama är 88 procent.
Under en stor del av min barndom i USA var Hillary första dam. Och även om jag bara var sex år gammal när hon flyttade in i Vita Huset och 14 år när hon flyttade ut, så hann jag märka att Hillary Rodham Clinton inte betedde sig som någon “vanlig” och underordnad första dam. Till att börja med så hade hon valt att behålla hennes egna efternamn “Rodham”, men hon hade också en framträdande politisk roll. Hon reste ner till FN:s kvinnokonferens i Peking 1995 och höll ett bejublat tal där hon sa “Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter”. I talet tog hon också upp Talibanernas förtryck mot kvinnor, långt innan 11 september, då världens ledare började ta upp det för att legitimera USA:s krig mot Afghanistan. Till skillnad från dessa världsledare, är Hillary Rodham Clintons engagemang för kvinnors rättigheter äkta.
För mig är Hillary en feministisk symbol. Hon har fått utstå den konservativa amerikanska högerns bespottning i över 15 år. De tyckte inte om att en första dam tog så mycket plats. De tyckte inte om att hon tog strid mot de starka amerikanska lobbyisterna och kämpade för ett sjukförsäkringssystem som skulle täcka alla medborgare. De tyckte att hon var en häxa, för att hon inte var en kvinna som höll käft.
Och någonstans där börjar min genusanalys av demokraternas primärval. Barack Obama och Hillary Rodham Clinton har kastat mycket skit på varandra. Men det intressanta är att det mestadels varit när Hillary kritiserat Barack, som medierna har tagit upp vilka hårda ord som använts. Kanske för att det anses vara mer okej för män att vara hårda? Under Hillarys 15 år som aktiv i den amerikanska rikspolitiken har hon ständigt fått höra att hon är hård och inte visar tillräckligt med känslor, en beskrivning som knappast skulle drabbat henne om hon varit man. Hade hon varit mjukare och visat mer känslor, så hade hon istället avfärdats som för emotionell och betydligt färre hade tagit henne på allvar.
En genusanalys kan också läggas på Barack Obamas och Hillary Rodham Clintons kampanjbudskap. Barack talar om hopp och förändring och Hillary talar om att hon har tillräckligt med erfarenhet för att skapa en förändring. Och även om jag tycker att Baracks budskap är vackert, kan jag inte blunda för att det vore nästintill omöjligt för Hillary, som kvinna, att ha samma budskap. För att en kvinna ska kunna ta sig fram i vårt patriarkala samhälle måste hon visa att hon är MER erfaren och MER kompetent än den bästa manliga kandidaten. Framförallt gäller detta ett så pass patriarkalt ämbete som posten som USA:s president.
Jag är emotionellt involverad i det amerikanska presidentvalet och jag kommer att jubla om Hillary Rodham Clinton blir vald till USA:s näste president. Jag kommer att jubla för alla amerikanska kvinnor som kämpade och vann kampen för kvinnors rösträtt 1920. Jag kommer att jubla för att en del av dessa kvinnor faktiskt kommer att kunna uppleva en dag där befolkningen röstar fram en kvinna på posten som världens mäktigaste människa. Och jag kommer att jubla för att världspolitiken kommer att få en betydligt fredligare, rättvisare och miljövänligare inriktning när USA:s president heter Hillary Rodham Clinton istället för George W. Bush.
Alexander Chamberland
Feminist, amerikansk medborgare och Språkrör för Grön Ungdom